Uppsnappat från upp gammel- (och halvgamla) medier tidigare i sommar:
- En krönikör i kvällstidningen skriver bekymrat om en väninna som facebookat en leende bild av sig själv på grillkalas fast hon nyligen fått missfall. Sånt (missfall) berättar man ju inte om på Facebook, tycker väninnan och krönikör funderar över hur mycket vi ljuger i de sociala medierna.
- En professor i filosofi tycker att vi ska sluta skämmas över våra diagnoser och skröpligheter och inte se de sammanhållna sjukjournalerna som ett problem. Det är bara att dela med sig av allt och kräva samma öppenhet tillbaka från dem som har makten, menar han.
- Två unga tjejer berättar i DN:s artikelserie om nätvanor att de har för vana att ta reda på så mycket de kan om vänner, arbetskamrater, nya bekantskaper och inte minst dejter via nätet. Särskilt sånt som de undersökta personerna inte berättar självmant. Den som inte har lagt ut särskilt mycket om sig själv betraktas som lite suspekt. Den verkar ha något att dölja.
Allt det där verkar lite bekant, men det tar ett tag innan jag kommer på vad det är. Sen slår det mig: Det är ju gamla Intresseklubben som har återuppstått och skrivit om sina stadgar.
Intresseklubben var en sammanslutning som var väldigt aktiv i slutet av 70-talet. Åtminstone lokalavdelningen i Hässleholm, där jag tillbringade mina tonår. Den hade sina sammanträden vid cykelställen bakom gymnasieskolan där man hängde på eftermiddagarna i väntan på att det skulle hända något som man inte fick missa. Det var naturligtvis de verbala fajterna under denna väntan som var själva händelsen men det låtsades vi inte om.
Samtalet var väldresserat som en pudel inför utställningsdomaren. Det var ett kollektivt ansvar att hålla konversationen inom ramarna för allmänt intresse. ”Allmänheten” i det här fallet kunde vara ganska snävt definierad. Ungefär: som ”vi som står vid cykelställen just nu och går i andra ring och var med på festen hos Jonte i lördags”. För utomstående lät denna konversation förmodligen som slumpvisa utbrott av svordomar, slang och populärkulturella referenser samt enstaka sportresultat (om killarna var med) men dessa utomstående fick i så fall skylla sig själva för att de tjuvlyssnade. Vi tyckte vi var retorikens och slagfärdighetens spjutspets mot framtiden. Aldrig någonsin mer blir man så rolig och relevant som när man får de andra 17–18-åringarna att skratta en eftermiddag i oktober när man avslutat skoldagen med dubbellektion i matte.
För att den otroligt höga nivån på konversationen skulle hållas uppe var pudeldomarna obönhörigt stränga.
”Intresseklubben antecknar”, sa de (man själv också) med drypande sarkasm för att markera att given information varit alltför privat, trivial, intern, ointressant, överflödig eller malplacerad.
Kommentaren var ett effektivt sätt att dämpa gängets pladdertrutar men också för att tysta de ocoola och icke inbjudna medhängarna som försökte ta sig in i jargongen. Jag kan försäkra att kommentaren funkade som avsett.
Men nu har Intresseklubben tydligen haft nytt årsmöte och gått från obskyrt nördsällskap till en digital angelägenhet med aktiv medlemsrekrytering och anspråk på världsherravälde. Helt befriad från ironi vill Nya Intresseklubben verkligen veta allt. Hela tiden. Från alla. Nu är det den som inte lägger ut sitt allra privataste till allmän beskådan som blir åthutad. Hur mycket med i denna folkrörelse för öppenhet inför hela världen om precis allting måste man egentligen vara för att bli betraktad som vettig människa?
Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen var lögn som krönikörens väninna ägnade sig åt. Tänk om det bara var en släng av integritet?
Teaser: Den här tankegången kräver nog en text till så läs även nästa avsnitt om hemligheter och lögner i den sociala offentligheten – förr och nu.