Jag gillar naturen. Det verkar vara ömsesidigt. I alla fall så här års. Naturen gillar mig så mycket att den vill följa med mig hem. Den tycker inte alls att det räcker med en hastig kvällspromenad, en flåsig joggingrunda och en utflykt på lördagen. Den tycker att vi ska ha ett intensivt förhållande och mer dela varandras vardag. I synnerhet min bostad.
Tvestjärtarna illar omkring i kulturdelen när jag tar in tidningarna på morgonen och två taggiga bollar bestämde sig för att mina skor behövde kardborreknäppning och hängde med in i hallen. Som för övrigt redan var full av sand, gräs, snäckor, konstiga pinnar och en halv tallkotte.
Naturen behöver inte ta det så förtvivlat bokstavligt när jag säger att jag tycker om den. Den borde fatta att så säger väl alla i lägen av glasklara sensommardagar, utflykter till ekbackar och åsyn av rådjur som skuttar iväg vid skogsbrynet.
Det betyder inte att det är fritt fram att följa med in i sängkammaren.
Men naturen är rätt framfusig, man vet aldrig vilket sällskap man får till natten. Spindlar har väl aldrig fattat när det är dags att dra sig tillbaka, ut ur min åsyn och helst ur mitt liv, och några som inte har ett uns av finkänslighet är harkrankarna som vimsar omkring under taket. I år verkar de vara fler och dummare än någonsin. Detta djur måste vara insektsvärldens mest korkade ledamöter. Utan styrsel, riktning eller ordentlig plan för sitt liv. Vad är det för mening med att bara flamsa och fladdra omkring så där tills man tappar benen? Eller att bli brännskadad av att vimsa rakt in i ett stearinljus? Eller att gå ett våldsamt slut till mötes i gestalt av en flugsmälla?
Ibland är det förstås flugsmällan som lider mest av våldet. Vi har smulor efter tre olika under sängen. Ett tecken på att de var klena exemplar. Eller kanske på ett ovanligt våldsamt handhavande. Min man är friden själv i vanliga fall men när det börjar handla om insekter i sovrummet förvandlas han till Terminator. Han är så illa tvungen eftersom jag är katastrofalt dålig på att träffa.
Min roll i insektsbekämpningen är i stället att sitta i sängen med täcket till halsen och skrika ”där borta” ”under tavlan” ”nej, inte den tavlan, den andra” ”ah, nej shit, den försvann” ”nu ser jag den inte alls”. Det svåra med harkrankar är att de inte verkar ha någon strategi eller plan som man kan ut- eller överlista. De är omöjliga att besegra eftersom de inte fattar att det är krig.
Några som är helvetiskt sluga är däremot flugorna. Flugan ligger i bakhåll uppe i en gardinstång under dagen och bidar sin tid. Sen kollar den lugnt på när man gör sig i ordning för natten, kommenterar möjligen ens val av godnattlitteratur i sarkastiska ordalag, ser att man släcker och zzz… Så gör den en blixtattack mot ens näsa när man precis håller på att somna. Alltså, varför? Vad är meningen? Ett helt rum med gott om plats för såväl folk som fluga. En bekväm gardinstång. Och den plats som flugan suttit och spetsat in sig på hela dagen är min näsa. Vad tusan får den ut av det? Mer än att jag blir förbannad, väcker hela huset när jag jagar runt efter den och en flugsmälla till går sönder och ett vattenglas far i golvet.
Flugor har sett för mycket förnedrings-tv och tycker att sånt är humor.
Det tycker inte jag.
Så jo, jag gillar naturen. I princip. Men ibland undrar jag om det inte här är läge för ett lagom platoniskt nät-dejt-förhållande där man mest pratar online, och måste man absolut träffas på riktigt så visar man sig från sin allra bästa sida (exempelvis jag i min rödsvarta sommarklänning och naturen i form av vitsippebacke i mitten av maj eller möjligen en julimorgon vid Gullmarsfjorden innan världen har vaknat.)
IRL-versionen av naturen får annars gå på kurs i uppförande och folkvett.