Jag kallade en kund vid förnamn i ett mejl. Fast inte hens eget utan namnet på huvudpersonen i det manus vi jobbar med. Jag fick ett mycket vänligare påpekande än jag förtjänade. För det är ju inte första gången jag kallar folk något helt annat än vad de heter. De brukar inte bli glada. De blir namnförbistra.
Det är inte bara skådespelarna i tv-serier som drabbas. ”Men det är ju han du vet, som var gift med henne… hon med hatten i den där filmen…” De får ju aldrig veta och många av dem kör med artistnamn som inte är deras egentliga identitet.
Det är lite tuffare när det drabbar folk jag träffar varje dag och dem jag känt i årtionden. Jag förväxlar namnen på mina egna barn och bläddrar ibland genom hela släkten innan jag kan matcha en helt normal svåger med det han verkligen heter.
För ett tag sedan gick jag en hel dag och grunnade på vad Knausgård heter i förnamn. Norsken med självbiografin ni vet. Gösta Knausgård? Tobias Knausgård? Inget kändes riktigt rätt. Jag frågade runt och det visade sig att fler hade glömt. Någon visste med bestämdhet att det var något med K O i förnamnet. Kjell-Olof Knausgård? Kurt Olsson Knausgård? Knut-Orvar? Och nu tänker du säkert att jag kunde slagit upp det, men herregud jag kan ju inte googla på sånt jag redan vet! Algoritmerna håller reda på oss. Jag måste upprätthålla min image som kulturtant med koll på åtminstone de största författarnamnen. Tillfälligt avbrott i hjärnmodulen för norsk, svårmodig, självbiografisk man med liv i sju volymer, det har algoritmerna inte med att göra. Då skickar de reklam för demensutredningar och duktiga stumpor.
What’s in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet;
William Shakespeare (som lät Romeo mena på att det inte är så viktigt vad man heter, huvudsaken är att man luktar trevligt.)
Den lösa kopplingen mellan namn och person grundlades kanske redan när jag var liten. Jag är född under rekordåren. Myriader av ungar hälldes ut över miljonprogrammens leksplatser, grönytor och köpcentrum. Vi var så många att förnamnen tog slut. Det fanns alltid minst fem andra Evor i lokalen och stora flockar av Lenor, Marior och Åsor. Unik fick man vara på annat sätt än att gå omkring och heta.
Fast för ett tag sedan råkade jag uppgradera mig och blev unik så jag teg. Hickade i alla fall till lite. När jag skulle anmäla mig till en onlinetjänst råkade jag på något sätt förväxla det autogenerade jättesvåra lösenordet med fältet där man skulle skriva in sitt namn. Och det gick inte att ändra. Kanske tänkte de som gjorde systemet att ”Folk vet ju vad de själva heter, så det fältet behöver ju ingen redigera i efterhand.” Så nu finns ett litet onlineföretag någonstans i USA som har en kund vid namn cxVuVbt9hbrkmu4FTzba i sina register. De skickade snällt ett kvitto och en välkommenhälsning men måste ha förundrat sig över det exotiska svenska språket.
Det är långt till nästa deklarationsdags. Jag hinner ladda inför debatten med Skatteverket där jag ska förklara varför jag börjat stava Eva på ett helt annat sätt än i folkbokföringen.