Det konstigaste med damidrott är själva ordet.
Ordet ”fotboll” är en grön gräsplan, och tjoffandet på en hårt pumpad boll som far iväg mot mål.
Ibland luktar ordet jord och gräs, det finns en värme i det, från svettiga kroppar som har sprungit, stannat, backat, passat samtidigt som ögonen haft koll på, laget, läget, spelet och huvuden som nickat bollar hit och dit och däremellan fattat miljoner beslut i samspel med lagkamraterna. Ordet låter som ivriga barnröster på baksidan av mellanstadieskolan eller som de sjungande klackarna på läktarna vid de stora finalerna och massa andra ljudnyanser däremellan.
Ordet ”dam” är en vänligt avmätt kvinna med god uppfostran, snäv dräktkjol och pumps med halvhög klack.
Jag har jättesvårt att få ihop de där två orden till något som kan vinna VM-finaler. ”Tjejfotboll” är en kraftig avspark mot framtiden men ”damfotboll”, vadå?
Är det inte väldigt svårt att springa ordentligt i snäv dräktkjol? Och svårt att få riktning på bollen med de där spetsiga pumpsen? Kanske sparkar de av sig skorna i halvlek, lägger dem i en ordentlig hög vid avbytarbåset och kavar upp kjolarna på halva låret för att kunna ta ut stegen. De har ändå lite svårt att få upp tempot till det som serietabellen kräver för det är inte damigt att svettas.
Allt det där hinner hända på min inre 17-tumsskärm på en bråkdels sekund, innan Pia Sundhage och verkligheten tar vid, men det är detta som händer i ett huvud nära mig – varje gång det vankas damfotboll i radionyheterna.
Det är lite samma sak med herrhockey. Personerna som far omkring på isen i sina munderingar och tacklas – de skulle jag kalla grabbar, snubbar, killar, karlar, män – ja, en massa ord som inte är iklädda hög hatt. För sådan har ”herrar”. Möjligen plommonstop. Och så röker de cigarr, spelar biljard och bjuder varandra på äcklig whiskey och skrockar godmodigt med konservativ underton.
Jag vet inte mycket om hockey men jag är säker på att reglerna fick göras om ordentligt om allt det där skulle ingå i en OS-match. Och blotta tanken på hur konstigt det hade sett ut med plommonstop till de där axelskydden får ju var och en med minsta lilla stilkänsla att rysa.
När svenska medier ska sända svenska herrhockeylandslagets match mot Kanada är det också väldigt orättvist eftersom de plommonstopförsedda kamraterna i Tre Kronor då hamnar i underläge mot ett lag som är helt normalt utrustat med hjälmar och allt. Deras enda egenskap är att de är från ett land.
Möjligen kan biljardköerna fungera som bra bortförklaring vid eventuell förlust.
En lösning på detta problem kan vara att vi slutar med ”dam-” och ”herr-” och börjar ägna oss åt helt enkelt idrott.
Besvären kan kanske också lindras en del om jag slutar knarka engelska tv-dramer. Kanske rent av att jag ser en match lite då och då.