Läsaren ställer andra krav på en ”bra” artikel än på en ”bra” novell. Ordet ”bra” är inte bra. I alla fall inte som omdöme för hur väl en text fungerar.
En dikt kan inte mätas med samma mått som en instruktion. Som skribent får jag jobba på olika sätt och det är egentligen bara själva bokstäverna de olika textsorterna har gemensamt.
Men det finns ett trick som är ”bra” rakt över. Det är att läsa högt.
Om jag läser texten högt och märker jag obegripligheter och överhoppade nödvändor i instruktionen. Logiska luckor i artikeln som ska ge saklig information. Sånt som glipor i rytmen och tuggiga passager i den gestaltade novellen. Det händer att jag läser extra viktiga mejl högt för mig själv för att upptäcka möjliga dubbelbetydelser och annat som kan leda till missförstånd.
De två ankorna som bor under storskärmen till datorn hjälper till. Det är dem jag läser för. Jag kan ju inte prata för mig själv, rakt ut i luften. Då verkar jag ju galen.
Tydligen är just den här typen plastankor bra på att stuntlyssna. På yrkesnätverket Linkedin har jag träffat en it-chef som delat ut kod-ankor till programmerarna. När de kör fast i sina slingor av kod läser de högt för ankan och upptäcker lättare problemet.
Förutom att mina ankor ser snälla ut och påminner om den älskade människa som jag fått dem av, är de en daglig påminnelse. Innan jag lämnar en text ifrån mig ska jag läsa den högt – minst en gång.