Medan stormen Sven skakade huset läste jag Tove Jansson. ”Kometen kommer” är den enda bok som riktigt funkar under naturfenomen med katastrofvarning. När stormen hade bedarrat åkte jag till min egen variant av Mumindalen och såg hur hus, hav, brygga och natur hade klarat sig.
Vårt ”muminhus” vid havet kryllar av liv på somrarna. Det är en oändlighet av kusiner och svågrar som kommer och far, tonåringarna sover på vinden, papporna bygger verandor och mammorna rensar ogräs. Kompisar, pojk- och flickvänner dyker upp och försvinner, ibland ska någon hämtas vid färjan och ibland åker några iväg på utfärd och kommer inte tillbaka förrän nästa dag. Middagarna kan vara oöverskådliga, för att inte tala om disken efteråt och det pratas och badas oupphörligt och är faktiskt precis så trevligt som det låter. Jag ändrar bara lite, för det säger Tove Jansson att man får (Muminpappans memoarer).
Nu på vintern är här helt annorlunda. Det är tyst och det är tyst på riktigt. Ett massiv av ickeljud rakt igenom. Inte minsta trafikbuller, höfläkt eller ens fågelkvitter bryter den audiella spegelblanka ytan. Öronen slappnar av. Äntligen, tänker de och viftar stilla.
Sven har gjort slut på all vind som fanns innestående och tullat lite på framtidens förråd också. Inte minsta lilla pust blev över till den här dagen. Havet är platt som ett golv. Bryggan ligger kvar men en riktig bjässe till gran ligger över stigen ner mot stranden.
Stormen har skickat vågorna högt upp på det som brukar vara land men har sedan lämnat allt i oklanderlig ordning. Misstänkt oklanderlig ordning faktiskt. Sanden ligger slät och nystruken och försöker se oskyldig ut. Men nej, Sven, oss lurar du inte. Så där noga är inte vår strand i vanliga fall, det är något misstänkt med en besökare som städar så pedantiskt efter sig. Du har härjat som en föräldrafri 15-årsfest som spårade ur redan vid andra chipspåsen.
Rotvältorna i skogen skvallrar om hur det har låtit här det senaste dygnet. Om här nu fanns någon som hörde.
Muminböckernas äventyr slutar alltid med återupprättad trygghet och med att Mumindalen står där och väntar på sina invånare efter äventyren.
Kometen svängde bara förbi, trollen och deras bekanta darrade till av förfäran och kröp ihop i grottan men sedan kunde de gå ut i sin dal igen och flytta in i huset på nytt. Med nya erfarenheter och nya vänner som de aldrig hade träffat om de inte gett sig av.
Tove Janssons berättelser är inte barnsliga sagor. Jag lyssnar på bokcirkeln i Lundströms bokradio och bestämmer mig för att läsa Pappan och havet ännu en gång.
Troll är inte människor och Mumindalen är inte verkligheten. Men ibland verkar det som om de där världarna hamnar så nära varandra att sanningen går över gränsen.