Jag blev med yrke i början av 80-talet. På en journalistutbildning där jag lärde jag mig en del om tyck- tryck och yttrandefrihet. Om genrer, intervjuteknik och samhällsfrågor. Om typsnitt, textmängdsberäkning och några bra tricks för att beskära bilder.
Det var en bra utbildning med engagerade lärare och motiverade kurskamrater.
Sedan lärde jag mig själva jobbet genom att arbeta på olika tidningsredaktioner.
De första darriga åren var jag som ett läskpapper för nya erfarenheter och insikter. Dem fick jag i ett sammahang som bestod av människor. De flesta ohyggligt rutinerade. En del var trötta och cyniska. Några var superambitiösa och blev sedermera ”namn”.
Och så var det Barbro.
Hon fanns på en av mina första arbetsplatser och var en obehaglig upplevelse.
Barbro var gammal, bitter och ensam. Det var i alla fall så vi såg henne. I den mån vi såg henne alls. Hon satt i ett rum längst bort i korridoren och visade sig till nöds på morgonmötena men aldrig annars. Utom när hon skällde på någon kvällsredigerare för en i hennes tycke allt för mesig rubrik.
Medan vi unga och entusiastiska vikarier skränade som värst vid kaffebordet och gjorde oss hemmastadda i vår nya yrkesroll, genom att ömsom skryta, ömsom stötta varandra gick hon fnysande förbi med sina pappershögar och sitt fullklottrade block. In till skrivmaskinen. Hon var inte här för att vara social. Hon var här för att jobba.
Barbro var en väldigt privat person. Ingen visste något om henne liv utanför redaktionen. Kanske fanns det en tragedi någonstans i hennes förflutna. Kanske ett sårigt familjeliv, kanske ett väl dolt missbruk eller något som kunnat bli en diagnos om hon hade fått för sig att söka vård för sin personlighet, vilket hon antagligen hade tyckt var en befängd tanke. Om nu någon hade vågat föreslå detta.
Hon var i alla fall fundamentalt otrevlig.
Sa man något vänligt fick man ett föraktfullt hånflin och en avsnäsning till svar. Hade man avvikande mening fick man på mycket kännbart sätt veta att man hade fel. Vilket oftast stämde.
För Barbro var en stjärna. Faktiskt själva navet i det redaktionella maskineriet. Det var hennes nyheter som gjorde tidningen till den ledande i regionen. Det var hon som fick de svåra intervjuerna och de exklusiva förstahandsuppgifterna. Det var hon som berättade om invecklade turer och komplicerade processer i byråkratins irrgångar med ett klart, enkelt och tydligt språk – så att våra läsare verkligen fattade vad som var på gång. Före alla andra.
Hon var stjärna på allt, utom det sociala spelet. Hon struntade i att vara omtyckt och la all kraft på att göra ett bra jobb.
Jag är tacksam för att jag numera slipper träffa henne men det jag lärde mig genom att jobba på samma redaktion som hon, det hade ingen journalistutbildning i världen kunnat ge.
Kompetens är en resurs som än så länge levereras tillsammans med en vidhängande människa.
Jag ser jobbannonserna där alla ska vara sociala feelgood-kompisar med många bollar i luften, snygga gångkläder och ett intagande sätt. Då tänker jag att en sån som Barbro är numera helt körd.
På en arbetsmarknad där alla ska vara socialt kompetenta lagspelare som ger kollegor och chefer en ”bra magkänsla” finns det inte plats för människor som hon.
Och pillutta oss vad vi missar!
Kommentar: Barbro hette något helt annat men är ”based on a true story”, eller snarare flera stycken. Jag tror att du vet vilka hennes motsvarigheter har varit på dina arbetsplatser.