Vad är motsatsen till skrivkramp? När idéerna anländer i svärmar utan ordning och alla på en gång. Man hinner inte med att skriva ner en tanke innan nästa infinner sig. Det blir inget vettigt gjort. Skriv-storkning? Hos mig är det kroniskt. Och jag är inte ensam.
Kreativa vännen bekymrade sig vid fikat häromdagen. Hon har tre kul grejor i gungan parallellt. Ett teaterprojekt. En novellsamling. En text som gestaltar en historisk händelse. Deadline för samtliga är långt borta. Det finns inget yttre tvång. Bara lust. Alldeles för mycket.
”Det är som att ha tre bakelser framför sig. Så fort jag börjar äta på napoleonbakelsen börjar jag snegla på chokladtårtan. Och tar jag mig an chokladtårtan så nog börjar prinsesstårtan att se intressant ut .”
Jag känner igen det allt för väl. Vi enades om att det varken är bra för kreativa sektorn eller folkhälsan att äta tre bakelser samtidigt. Men att det är både vanligt, vettigt och nödvändigt att ha mer en ett projekt igång. Samtidigt som det bara går att jobba med en grej i taget.
Den tröga fasen i mitten, när igångsättandets rosiga yra har tonat bort och det ännu är långt till avslutandets sötma.
Hos mig kommer idéer som hör till Det andra projektet just när jag är mitt i en mening i Första projektet. Meningen låter lite yxig, behöver formuleras om och kanske är hela det här avsnittet onödigt… Ja, ni vet vilket stadium jag menar, det ingår i alla projekt som det är någon mening med. Den tröga fasen i mitten när igångsättandet rosiga yra har tonat bort och det ännu är långt kvar till avslutandets sötma. Det där som är själva jobbet. Det som innebär att resultatet innehåller spår av vett och substans och som det är så himla kul att ha åstadkommit. Efteråt.
Medan man håller på är det ju lätt hänt att man känner sig lite tung och börjar vifta med öron och blickar åt lättsammare håll. Det är som att ha en inbyggd distraktionsmotor som saboterar genom att locka med mentalt godis som den värsta digitala spelsajt. ”Kolla här, du ska nog egentligen jobba med detta, här borta. Här finns det energi, här kan du hitta nytt, få ur dig briljanta tankar, bländande formuleringar.”
Jag vet att det inte är sant. Jag vet att enda sättet att få ihop en vettig text är att skriva den klar, redigera, skriva om, stryka ner, putsa, korra och sen fixa lite till. Även om det är segt. Särskilt om det är segt.
Men om jag struntar i den där idén som hör till Andra projektet börjar den surra än värre. Som en mygga inar den runt mig och blir till en geting, växer till en bålgeting som blir en drönare som blir en helikopter och innan jag har hela flygvapnet runt öronen och verkligen inte kan jobba med Första projektet måste jag göra något åt saken. Jag skriver ner tanken. På en lapp om inget annat finns till hands. Eller i filen i datorn där Andra projektet dväljes. Det tar mindre än en minut. Och sen kan jag fortsätta med det jag gjorde. I stort sett. Tills nästa ovidkommande tanke dyker upp. Eller ”ovidkommande och ovidkommande”. Det är en orättvis benämning på idéer som är briljanta när det väl är dags för dem. Men känsla för tajming har de inte.
Så vi kom på där, över fikat, att nu ska det stå tre kakburkar på min väns skrivbord. Så fort det dyker upp en idé till Andra och Tredje projektet så skriver hon ner tanken och lägger ned den i rätt burk. Där får idéerna ligga och vänta på sin tur. De håller sig lugna när de vet att de är omhändertagna. Ungefär som jag i en telefonkö till datorsupporten. Kanske får vännen då och då lätta på ett lock och säga ”Du behåller din plats i kön, tack för att du väntar”? (Men hon kanske inte ska spela skrällig populärmusik för dem för då kan de surna till. Om de är som jag alltså.)
Jag ska banne mig prova kakburksmetoden jag också. Men vi får fika minst en gång till för det är viktigt att tömma kakburkarna först. Så nu lever julens sista pepparkakor farligt.