Apropå den lögnaktiga självbild som visas upp på nätet så kan jag nöjt konstatera att jag var tidigt ute med detta. Jag började långt innan Facebook ens var en digital spermie.
Ungefär samtidigt som Intresseklubben i sin ursprungsversion bildades (se förra inlägget) fanns det något som hette ”vykort”. Det, förstår ni mina barn, var ett trevligt litet pappark med ett bildmotiv på ena sidan och adressfält och utrymme för frimärke och en liten hälsning på den andra. När man gjorde något som andra förmodades vara intresserade av, exempelvis fick syn på en älg eller företog en resa, så skickade man ett sådant vykort till sina vänner och uppdaterade dem om läget. Man skrev en liten lagom skrytsam text om hur trevligt man hade det. ”Här är härligt, vi badar varje dag. Önskar att du vore här. Puss och kram…” (Om det handlade om semesterresan. Hade man sett en älg skrev man förmodligen något annat. Till exempel att man hade sett en älg.)
Man valde bilden så att vännen skulle glädjas åt/avundas oss den vackra havsutsikten och åsynen av de överdådiga hibiskusar som kaskadblommade längs den pittoreska vägen till badplatsen.
Kanske var den egentliga utsikten från just vår balkong en soptunna, kanske regnade det hela tiden och kanske ägnade sig resesällskapet åt ohämmad flört med en semesterextraknäckande tysk bartender, vilket fick känslomässiga konsekvenser.
Vykorten var ändå lättsamt hållna och visade vackra bilder. Och jag kan inte minnas att någon bröt ihop av otillräcklighet och misslyckandekänslor för att andra berättade glättiga trevligheter på vykorten. Alla visste att alla ljög och ingen väntade sig något annat.
Ingen människa trodde att dessa små livstecken berättade ”The true story” eller återgav livet i hela dess komplexitet med bråddjup och svärta, lyckorus och sanningens ögonblick. Eftersom försändelsen saknade kuvert kunde ju vem som helst som råkade få syn på den läsa och de mer allvarliga, komplicerade eller privata sidorna av ens liv tyckte man liksom inte att brevbäraren hade med att göra.
Det hade däremot ens bästa vän som fick förtroenden om gräl, hemlängtan, ekonomisk kris och känslomässig misär någon sen kväll på tu man hand, öga mot öga, tekopp mot tekopp. Själva vitsen med det mötet var att det som sades i förtrolighet stannade i tekoppen.
Såvitt jag minns funkade det rätt bra. De andra 92 som man skickat vykort till fick aldrig veta något om soptunnan och besvikelsen. Dels var de inte intresserade och dels hade de inte med saken att göra.
När internet var nyfött och e-posten reste sig upp på darriga ben och tog sina första stapplande in våra liv sades det ibland att man inte skulle delge mer via e-post än vad man kunde med att skriva på baksidan av ett vykort.
Nu finns Facebook.
Men det finns också fortfarande riktiga samtal, tekoppar, sena kvällar, telefoner, promenader, viskande samtal i hörnet av kaféet och vänner som har känt en sedan man var ung. Det finns människor som ser en ögonen och som verkligen vill veta när de frågar hur läget är. Dem ska man vara rädd om. Man kan spara den smärtsamma sanningen och den djupaste glädjen åt dem som verkligen vill dela den. Och ge Intresseklubben en bild av solnedgången från balkongen eller en fin blomma.
Den kanske blir sur och tycker att jag ljuger. Men den får nog nöja sig med vykort, om än i digital form, även i fortsättningen. Tills vi ses på riktigt och det är läge. Utan nyfikna brevbärare i närheten.