En av mina uppgifter som frilans i bokstävernas värld är att korrekturläsa. Det är ett jobb med glamourfaktor noll eller rent av minus. En del människor jag träffar tror att jag gör dessa uppdrag av nödtvång och säger att det måste vara svårt för en kreativ och skrivglad person som jag att korrekturläsa åt andra.
Inget kunde vara mer fel. Det är ungefär som att tro att den som gillar att semestra i New York inte kan vara road av att lösa korsord. Både en storstadssemester och DN:s fyrplupps-kryss på söndagen kan vara totalt uppslukande och utmanande – fast på helt olika sätt.
Jag har två inre pennor. En kreativ och en petnoga. De är ett bra team men de är sällan på jobbet samtidigt.
Så den här texten har jag inte korrat själv. Det har min man gjort. Han hittade tre stavfel, ett förlupet kommatecken och en verbform som vi hade en lång diskussion om. Den slutade med att någon i mycket bestämda ordalag stängde en dörr. Och sen tog jag bort hela meningen.
Det är praktiskt för en frilansskribent att vara gift med en annan språknörd. Dels för att vi alltid har något att gräl… diskutera engagerat om. Och dels för att det är mycket svårt att korrekturläsa sina egna texter. Hur noga jag än är (och jag är noga) när jag korrläser åt andra, så kan det slinka med både det ena och det andra i mina egna alster.
Det innebär att jag är helt normal (åtminstone inom detta område), för hjärnan är en mycket hjälpsam kompis som vet att det ska stå successiv när det i själva verket står succesiv och så autokorrigerar den på vägen in till medvetandet.
Hjärnan har ju varit med hela vägen, från idé till slutredigering så just min hjärna är expert på just denna text och allt den vill säga. Den fyller i det som inte finns där och överser med bokstäver som bytt plats och läser som om meningen var fullständig fast det kan saknas både ”och” och ”att” på flera ställen.
Man kan reta sig på detta och säga åt sin hjärna att sluta curla och helt enkelt bara notera felaktigheterna rakt upp och ner, men den fortsätter av gammal vana och beter sig som det överdrivet hjälpsamma serviceorgan man inte vill ha just då.
I det läget finns ett annat bra hjälpmedel. Nej, inte datorns autokorrektur för den godkänner särskrivningar och felmarkerar sammansättningar. Dessutom fattar den inte att skribenten har skrivit till exempel ”autentisk” i stället för ”autistisk” eftersom den bara reagerar för det som den tycker är felstavningar och inte för felaktigt ordval.
Nej, det verktyg jag talar om är i vissa lägen skribentens bästa resurs: andra människor.
Låna någon annans ögon och hjärna när du själv har korrat så långt du kan.
Det finns inget vettigare användningsområde för de jobbiga språkpoliser som du har omkring dig. Det finns minst en på varje arbetsplats och flera i varje bekantskapskrets och jag tror att du vet precis vilka de är. Ordmärkarna, bättrevetarna, de odrägligt rättrådiga som pratar om brott mot subjektsregeln som om det handlade om brott mot folkrätten. De där som får ta blodtrycksmedicin när de ser ett uteblivet bindestreck på en skylt. Alltså ett bindestreck, litet som en flugskit. Som inte ens finns där! Sånt ser de – och jäklar vad de bryr sig!
Ni märker väl hur raljant och distanserad jag är? Rita bindestreck på skyltar? Med tuschpenna? Jag?
Hög tid att lämna detta sidospår.
Nå, när du märker att du har kollegor, grannar, kompisar eller familjemedlemmar som extraknäcker som språkpoliser så sätt dem i arbete. Be dem snällt att korrekturläsa dina blogginlägg, projektansökningar, ditt cv och andra texter som du ska skicka ut i världen och som du vill att sagda värld ska ta på allvar. Och bjud på fika, gentjänster och handräckning med ditt och datt. Sina läskompisar ska man vårda ömt.
Korra åt varandra och jag kan lova att ni upptäcker fler misstag, överhoppade ord och tveksamma stavningar än tidigare. Som läsarna slipper se.