Detta att skriva kan betyda så många olika saker. Konsten att få ner bokstäver på papper till exempel.
När jag växte upp innebar ”skriva” något som innefattade papper och penna. I blå skrivhäften med streck som stöd för raka rader fick vi plita ner A A A och M O R och sånt.
Det låter som om jag är en kvarleva från 1800-talet. (Men det var åtminstone inte runstenar jag höll på med.)
I högstadiet valde jag maskinskrivning som ”fritt valt arbete” i flera terminer. De timmarna var ungefär det tråkigaste jag hade under min uppväxt. Och varenda dag sedan de där tråkiga lektionerna har jag haft nytta av dem. Jag kan nästan häpna över hur klok jag var som 14-åring. Jag visste att jag skulle jobba med skrivande i någon form och jag hade snappat upp att proffs skriver på maskin. Snabbt, rätt och utan att se på tangenterna. Så det var bara att nöta in avståndet mellan S och W, J och H, på skolans Facitmaskiner där tangenterna fått hättor som dolde bokstäverna.
Genom tråkiga övningar trampade jag upp stigarna från hjärnan och ut i fingrarna och tillbaka igen. Facit byttes mot Halda och Halda byttes mot IBM och IBM byttes mot Macdator och den stationära Macdatorn byttes mot en laptop. Färdigheten att skriva maskin flyttades från tangentbord till tangentbord i ett allt mer datoriserat arbetsliv. Det var länge sedan jag behövde hamra extra hårt på bokstaven S som var lite sliten och där Ä inte fastnade och fick petas tillbaka med handkraft.
Datorn är min trognaste arbetskamrat men vägen till prydliga manus går fortfarande via handskrift. Föreläsningsanteckningar, noteringar till protokoll och sammanfattningar, intervjufrågor och svar, snabba skisser av iakttagelser och uppgifter, minnesfragment och de där jätteviktiga sakerna som jag måste komma ihåg till senare.
Hellre papper och penna än telefonapp. Autokorrigering gör mina anteckningar i iphone helt obegripliga. Fast det blir å andra sidan även de handskrivna anteckningarna. ”Måndag kl. 10” kan det stå på en gul post-it och jag har ingen aning om vad som ska hända klockan tio – eller vilken måndag det gäller. För att inte tala om hur spännande det är för min familj att gå och handla efter mina inköpslistor. Det är knappt jag själv kan läsa vad jag skrivit. ”Sjukt jobbig handstil” är diagnosen enligt en mig närstående ung människa.
Handskrift är personligt. När gåspennan var tidens högteknologi och ämbetsmännen plitade för hand blev spåren personliga på ett sätt som är svårt att slå med ettor och nollor i dagens arkiv. Boken jag producerar åt Föreningen halländska 1600-talskällor är ett fascinerande djupdyk i människoöden och levnadsförhållanden som vi knappt kan föreställa oss idag. Sirliga slängar, grandiosa anfanger och förstrött klotter i marginalerna
Det får mig att tänka på framtiden. Tänk om någon gör en utgrävning i mitt hus om tre hundra år och hittar lappen, ”Måndag kl. 10”. Vad de kommer att undra! Föga kommer de att fatta min egen undran. Och de kommer nog att landa i slutsatsen ”Sjukt jobbig handstil”. Inte riktigt lika stolt kulturarv som handskrifterna från 1600-talet.