När jag städade en låda hamnade de här i synfältet. Oj! Länge sedan. Med viss ömhet tar jag fram mina första arbetsverktyg från en fjärran forntid när vi ritade tidningssidor på papper för vidare befordran till sätteriet. Eller skickade manus genom tidningshuset med rörpost! (Någon gång när det är tillfälligt avbrott i hela internet, så att vi har en stund över, ska jag förklara ”rörpost” för er. Varje teknik har sin motsvarighet till flintyxan. Även internkommunikationen. Precis som flintyxan funkade rörposten häpnadsväckande bra.)
I arbetsrummet står min nya dator och i väskan ligger nya värstingmobilen med extra allt-kamera. I huvudet surrar en svärm av tankar jag inte kan bli av med. Om förändring, utveckling och erfarenhet. Jag kommer just från en diskussion om rekrytering och att det är svårt för folk i min generation att få nytt jobb. Bland annat finns en föreställning om att vi är stoppklossar inför förändring och oförmögna att göra saker på nytt sätt. Det är här typometern och bildsnurran kommer in på scenen med ett viktigt budskap.
De påminner mig om att det var min generation som var med om hela färden från skrivmaskin till Adobe-moln. Och gjorde jobbet under tiden. Jag blir nästan imponerad själv, nu när jag har tillgång till en backspegel. Det kan jag gott unna mig för det hann jag aldrig medan det pågick. Jag arbetade på tidningsredaktioner och vi hade som sagt fullt upp med att sköta jobbet medan den digitala revolutionen sköljde över oss och våra skrivbord, arbetsprocesser och hela samhället.
Om du är 30 nånting och jobbar med rekrytering. Några ord till dig att begrunda nästa gång du har en 60-åring på tråden:
Vi som lärde oss att laga kalops i hemkunskapen – och numera äter sushi.
Vi som har bildat familj, uppfostrat barn och bonusbarn, sett barn flytta hemifrån.
Vi som har fått barnbarn och mist föräldrar.
Vi som har flyttat, gift oss, skilt oss, varit singel, sambo, särbo, delsbo och diverse annat.
Vi som vårdat anhöriga, varit arbetslösa, sjukskrivna och skolat om oss.
Vi som blev vuxna på 70-talet och har varit med om bostadskris, finanskris, strukturkris, energikris, regeringskris med flera andra ”-kris”.
Vi som har sett statsministrar, generaldirektörer och chefer komma och gå. Liksom managementmode och slagord.
Vi som har lärt yngre kollegor det grundläggande i jobbet. Och ”det grundläggande” såg olika ut 1985 och 2005.
Varför tror du att det är just förändring som vi är sämst på? Vi är fortfarande här. Även om en del av de yrken som var heta när vi gick i skolan inte ens existerar idag. Men det gör vi. Hur tror du att det gick till?
Det har hänt en del sedan miljonprogrammen byggdes. Den som föddes på 60-talet har varit med om alltihop. Faktiskt: en hel del av det som hänt under de senaste 50 åren hände just på grund av oss. (Vem annars?)
Om du är 30 nånting och ska anställa kan du ha många skäl att säga nej till 60-plussaren framför dig. Det kanske inte är rätt person för uppgiften. Fel kunskap, fel attityd, ful slips… Du kan ha mer eller mindre legitima skäl att säga nej tack.
Det är ett stort beslut att anställa. Du har många osäkra parametrar och du vet inte förrän om ett bra tag om beslutet var rätt. Då kan verkligheten ha ändrats så att det är fel i alla fall, även om det är rätt nu. Verkligheter har den tröttsamma benägenheten att inte uppföra sig som teorierna och de snygga PP-bilderna i konferensrummet. Jag förstår att du känner dig osäker.
Men om du dissar 60-plussaren för att du utgår från att hen skulle vara kass på förändring och utveckling – då ber jag dig att tänka en gång till.
En sak kan du vara säker på:
Personen med läsglasögon och grått hår som du har framför dig har upplevt, hanterat och initierat fler förändringar än du själv hunnit vara med om eller ens kan föreställa dig.