I slutet av mars köpte jag kvipery för 480 kronor. Av någon som heter LereSvag. Affärstransaktionen utfördes i Fulby.
Jag sitter med ett skrynkligt kvitto framför mig och inser att det finns någon i denna värld som skriver ännu oläsligare än jag själv.
Faktum är att jag lider av det som mina barn kallar ”sjukt jobbig handstil”. Familjen kommer hem med jättekonstiga saker från Coop när jag har skrivit inköpslistan.
Det har hänt att jag har fått ringa upp personer som jag intervjuat för att fråga ”Vad sa du egentligen? Efter det där om visioner? I mitt block ser det ut som om du sa något om ’imponera på giraffer’, men det kan väl inte vara något så där väldigt bärande inslag i ert nya partiprogram?”
Så jag ska inte säga något. Jag ska hålla jättetyst om handstilar och välskrivning och tydlighet och anstränga sig och tänka på läsaren och skärpning och ”hur svårt kan det vara egentligen?”
Så lägg märke till att jag inte säger något. Inte just nu.
Men när jag själv stod framför ett gäng hugade skribenter på en kursdag häromdagen och uppmanade dem att skriva för hand för omväxlings skull då tänkte jag att det är ju märkligt att papper och penna nästan ses som något exotiskt och avvikande nu när alla bara knackar på tangentbord och små portabla plattor som man håller i handen. Det är paddor och poddar vart man än vänder sig och man kan knappt köpa en cigarettändare utan att få en smartphone slängd efter sig på köpet.
Ljudet av en pennvässare, någon som minns det? En sån där grå, oval som stod framme på katedern. Eller känslan av en vässad HB-penna mot ett alldeles nytt kollegieblock.
Pennan har i alla fall behållit sitt symbolvärde. Efter terrordåden i Paris var det inte demonstranternas uppsträckta iPads som fick symbolisera det fria ordet, det var pennor. Riktiga, analoga, skrivbara saker som får plats i en kavajficka och som inte kräver nät och elurtag för att funka.
Jag känner på mig att blyertspennan kommer att ta revansch rätt vad det är. Det finns fördelar
- Handskrivna anteckningar får man behålla privata. Ingen risk för att de spåras, kopieras – av illvilja eller misstag – och sprids på nätet.
- En penna är alltid laddad.
- Det är lite meditativt att vässa en blyerts. En avkoppling för kreativa sinnen.
- Blyertspennan är billig. Du kan ha flera!
- Det finns fina anteckningsböcker som får plats i en handväska.
- Om man har papper och penna med sig kan man snabbt krafsa ner alla geniala idéer som man kommer på när man väntar på bussen. Och vad man ska köpa till middag.
- Om man måste lämna en lapp med en hälsning på till någon som inte var hemma, eller på en bilruta är det mycket bättre att ha papper och penna med sig än en dator. Om man inte också har en skrivare i andra fickan.
- Man kan peka med en penna och se viktigt ut.
- Man kan sätta upp håret med den i nödfall.
- Man kan klottra med en penna. Rita små roliga elefanter och fyrkanter i hörnet av en produktbeskrivning medan man sitter i möte eller pratar i telefon med en ganska mångordig person.
Har man antecknat för hand under ett föredrag kommer man ihåg mer än om man inte har antecknat. Även om man inte läser sina anteckningar. (Mina går oftast inte att läsa.)
Och nu har jag varit med på handdrivna skrivarkurser tillräckligt många gånger för att våga påstå att det faktiskt funkar utan tangentbord. Det blir en annan närhet och nerv när jag skriver för hand.
Jag är säker på det: Språket finns i mig. Inte i datorn.
Återstår då frågan varför jag köpte kvipery i Fulby. Hoppas att det var något fint som jag blev nöjd med.