Det skulle ju aldrig falla mig in att ljuga eller överdriva i en rubrik. Allt har hänt på riktigt.
Jag ramlar ut ur tåget, ner på perrongen och får knappt med mig väskan, kassen, kamerastativet – och den andra kassen. Benen tycker att det är en dum idé att lämna en bekväm sittplats och fötterna har förvandlats till värkande cementklumpar. Tydligen är cementen i mässhallens golv en smittsam sort.
En vän som går av samma tåg får syn på mig och konstaterar glatt att jag ser ut som om jag kommer från Bokmässan. Han får det att låta som en diagnos. Faktum är att det också känns så.
Vännen hjälper mig med kassarna till bussen. Chauffören har redan stängt dörrarna när jag haltande och vaggande kommer fram till hållplatsen.
Tack vän! Fast du skrattade dig dubbelvikt vid åsynen av mig. Tydligen ser det kul ut med överlastad kulturtant med bokben. Jag får bjuda på det. Hellre några ofrivilliga minuter i underhållningsbranschen än att vänta en timme på nästa buss. En annan dag hade jag promenerat och tackat för gratismotionen. Nu är motion det sista jag behöver. Jag har gått mil på cementgolv i två dagar.
Bokmässan var som vanligt. Förutom att jag skar mig på pappret när jag vecklade ut kartan över mässområdet. Det hamnade lite blod strax höger om Piratförlagets monter och en fläck vid Egenutgivarnas lilla bås. Det hjälpte mig att hitta dit.
På långa listan över ”folk att träffa” fanns också en person som jobbar som spökskrivare. Denne person ville jag intervjua. Rätt många cementkilometer ägnades åt jakten på monter F05:10.
Jag såg Jan Guillou, Björn Ranelid, Ann Heberlein, Åsa Lindeborg, Nina Björk, Martina Haag, en massa böcker, ännu fler böcker, folk, fler kändisar, ännu mer folk, kollegor, Jan Guillou (har han en dubbelgångare?) och rätt många böcker till.
Och alla kollegor, samarbetskontakter, kunder, uppdragsgivare och beställare. Hjälp, så roligt det är att träffa alla dem jag bara haft mejlkontakt med i ett helt år. Även om vi inte säger mer än ”Hej, vad kul att ses” och får skrikprata för att överrösta alla högtalare, så är det kul att ses på riktigt.
Alla är längre eller kortare än på Skype och ser helt annorlunda ut än i telefon.
Ett stickspår i jakten på spökskrivaren blev jakten på en stickkontakt till telefonladdaren. Tack snälla Ordrum i monter B07:08! Bra böcker och kurser om retorik har ni också!
Och så vilostunden i DIK:s monter! Värd hela medlemsavgiften. Kaffe fick jag – och helt osannolikt satt jag och snackade både strunt och allvar med min förbundsordförande i en hel halvtimme vilket var möjligt bara för att våra telefoner låg på laddning någon annanstans. (Och nu tar vi en stund till reflektion över vad detta säger om tidsandan eller vad vi nu ska kalla vansinnet som vi dagligen går omkring och känner oss moderna i.)
Jag ber om ursäkt till alla jag råkade slå ner med mitt kamerastativ medan jag irrade omkring efter F05:10. Ni får se det som att ni drabbades av mitt eget personliga bokmässetema: Skräck och blod.
Det ger onekligen en viss nerv åt Bokmässebesöket att leta sig fram med hjälp av en blodig karta på jakt efter en person så osynlig att prefixet ”spök-” fick en rent kuslig dimension.
De unga info-töserna på våning två, strax bakom ”Se människan”-scenen lutade sig över kartorna och förklarade systemet: ”F-hallen är där borta…” men de gav upp. Vid proffsinfodisken knappades det på dator och beklagades professionellt: Montern jag sökte fanns inte i på kartan – eller i systemet.
Jag får ställa mina frågor en annan gång.
Men upplägget är rätt bra. Så klart att en spökskrivare ska ha en spökmonter!