”Det som gjorde oss till människor var uppfinningen som gjorde det möjligt att bära mer än det vi får plats med i händerna.”
I begynnelsen var väskan. Glöm det där med hjulet eller talförmågan. Det som gjorde oss till människor var uppfinningen som gjorde det möjligt att bära mer än det vi får plats med i händerna. Utan väska – inget samlarsamhälle. Vi hade blivit kvar i träden. (Läst i ”Gryning över Kahlahari” som Lasse Berg har skrivit för alla oss som undrar vidare när släktforskningskällorna sinar och frågorna finns kvar: Var kommer vi ifrån egentligen?)
Detta är alltså förklaringen. Har den hängt med sedan savannens dagar så är det kanske inte så konstigt att bandet mellan mig och väskan känns väldigt… grundläggande. Troligen får de operera loss den till slut.
”Du och din väska”, kommenterar mannen lite överlägset när jag bekymrar mig över näsdukar, pengar, mobil, plåster, läsglasögon, ett äpple (om man blir hungrig), tuggummi (om man skulle råka äta vitlök), en anteckningsbok (om man kommer på något), penna (för annars är det ju ingen mening med en anteckningsbok), kvitton (om i fall att…) hudkräm, hårborste, pytteliten sax och allt annat oundgängligt som kan sammanfattas i det praktiska begreppet ”handväska” och som är jättebra att ha med sig. Fråga min man. Hans överlägsna min brukar ha gått över när han frågar om jag händelsevis har plåster/ penna/något att äta eller om jag har kvar det där kvittot från restaurangen.
Dessutom brukar väskan ifråga få äran att även härbärgera hans mobiltelefon, plånbok, glasögonfodral med mera sådant.
Så mitt behov av handväska har inte minskat med evolutionen, snarare tvärtom. Jag har på senare år fiskat upp fler stolta traditioner från savannen genom att tillverka egna bärredskap. Varning: Börjar man att sy handväskor är det svårt att sluta. Handväskor är det nya knarket. I ens närhet lever alla gardiner farligt. Ingen stuvlåda i någon tygaffär går säker. Och ens garderober svämmar över av tyglappar eftersom ingen överbliven bit är för liten för att kunna komma till användning i ett framtida väskprojekt. Idéer och material samlas på hög. Högar! Jag har redan för ett par livstider som väsktillverkare på heltid. En sanning som är lite svår att svälja är att när man börjar gömma tyg för att inte verka knäpp – då är man faktiskt det.
Och här kan jag på ett rent logiskt plan faktiskt hålla med min man. Hur många väskor behöver man? Och hur mycket klarar en vänkrets av hemknåpade, ”personliga”, tygiga presenter helt omöjliga att byta mot något vettigt och snyggt?
Men nu håller vi oss på betryggande avstånd från det där logiska planet och rör oss i helt andra sfärer där färger, former, finurliga fickor och praktiska fiffigheter härskar oinskränkt. Väskverkstaden har blivit botemedlet mot allt från förkylning till ångest över räkningarna. ”Jag syr en väska i stället”, tänker jag och försvinner in i en dimma där det bara är jag, symaskinen och en oändlighet av kombinationsmöjligheter som existerar och alla bekymmer seglar bort på en sky av kraftigt vliseline och blixtlås som metervara.
Tänk om homininen på savannen hade anat vart den geniala uppfinningen skulle leda. Kanske hade hon uppfunnit smartphonehandsken i stället.