…och för en ovanligt lång text – till och med för att vara från mig
Eftersom jag är hopplöst fast i läsarträsket vill jag sända några varningens ord till er andra, kanske särskilt ungdomar som känt dragningskraften från bokhyllan. Tänk en extra gång innan du slår upp din första Dostojevskij eller Lagerlöf. Det är mycket svårt att sluta när man väl har börjat med litteratur. Det kan verka oskyldigt med Harry Potter eller Sagan om ringen, texter som nuförtiden av många betraktas som ovanligt mångordiga filmmanus och där man med fog kan säga att specialeffekterna var bättre i filmen – särskilt grafiken och animeringarna – för att inte tala om musiken. Men böcker är kraftfulla grejor och i läsning uppstår magi som går utöver trolldomen i Hogwarths. Den är nämligen verksam här, i vår egen verklighet och påverkar mer än du tror.
Här är tio skäl att vara försiktig när du passerar biblioteket:
- Du kan bli lurad. Tänk efter: Det är ju bara svarta krumelurer på vitt papper. Inga bilder, inga ljud, inga knappar att trycka på, inga appar, inget batteri, inga uppdateringar, inget nätverk. Vad är det de brukar säga ”Om något verkar för bra för att vara sant, så är det troligen just så.” Det är alltså stor sannolikhet att hela litteraturgrejen är ren bluff.
- Samhällsekonomin i fara. Det är gratis att läsa. Ja, själva böckerna är ju inte gratis, de kan kosta från några tior till några hundringar men det går faktiskt att vara en passionerad läsare utan att betala ett öre. Självaste Kommunen tjänstgör som dealare och tillhandahåller beroendeframkallande litteratur på sina bibliotek. Vänner lånar ut sina hundörade exemplar och på loppis kan man komma över böcker för nästan ingenting. Hur skulle det se ut om folk ägnade sig åt sånt som är gratis i stället för att konsumera och hålla ekonomin igång?
- Fult. Bokhyllor är tunga och otympliga, samlar damm och motverkar minimalistisk inredning. Du kunde haft en snygg storbilds-tv på väggen som nu är belamrad med en röra av ryggar. Böckerna svämmar över och drabbas av oordning. Tjechovs Körsbärsträdgården ramlar ner bakom andra delen av Liftarens guide till galaxen så att man inte hittar den när man ska bevisa sin bildning genom ett bländande citat och när man ska flytta blir det stora påfrestningar på vänskapsband och ryggmuskulatur hos dem som ska hjälpa en att bära. Böcker är ett oestetiskt besvär!
- Arbetslöshet. Den som läser mycket skönlitteratur får, helt utan att märka hur det går till, koll på grammatiken. Utan att ens ha hört talas om ackusativobjekt eller pluskvamperfekt (vad tusan är en plusk?) sätter läsaren orden i rätt ordning och verben i lämpligt tempus när hen själv ska skriva. Men tänk på språkpoliserna och svensklärarna! Vad skulle de ta sig till om folk började skriva korrekt, varierat, uttrycksfullt och berättande och klarade sig bra utan besserwisserråd och grammatiklektioner?
- Utsatthet. Genom att läsa får man ett bra språk, blir själv säkrare på att formulera sig och genomskådar också floskler, manipulation, och myndigt mästrande. Den som har bra språkkänsla, ordförråd och uttrycksförmåga kan också säga ifrån på ett trovärdigt sätt. Och då vet man ju hur det blir. Det blir ett jävla liv. Skitjobbigt!
- Filmförstörare. Den som har läst boken blir alltid besviken på filmatiseringen. (Utom möjligen när det gäller BBC-versionen av Stolthet och fördom av Jane Austen där Colin Firth faktiskt var aningen snyggare än mr Darcy i boken. Det vill inte säga lite. I det exemplar som jag läste var han jäkligt snygg!) Generellt gäller: Filmen är nästan alltid plattare och mer endimensionell än läsupplevelsen. Man vet också hur historien slutar vilket gör att filmen blir mindre spännande. Bokläsning är ett hot mot filmindustrin.
- Delning. Bokälskare är mästare på att dra in andra i eländet. De kan inte hjälpa det. De är så fast i sitt begär att de vill dela det med andra. De lånar ut böcker både till varandra och helt oskyldiga medmänniskor hej vilt. ”Jag har just läst ut en sån fantastisk bok som du kan få låna”, säger de hela tiden. Det är som ett tics. Utan avgifter, registrering eller tanke på upphovsskydd ser de till att flera personer läser en och samma bok. Det finns till och med inbitna bokbrukare som lämnar kvar utlästa pocketböcker på parkbänkar! Med en hälsning i till näste läsare. Rent av i närheten av lekplatser. Barn kan komma åt dem! Trodde ni det var något nytt och 2000-talet det här med fildelning och kopiering av kultur utan att fråga? Bah! Sånt har skönlitteratursläsare sysslat med sedan Gutenbergs dagar. Samma bok kan läsas av en massa personer eftersom bokstäverna inte blir mer än marginellt slitna av att man tittar på dem.
- Asocialt liv. I denna tid när vi ska vara sociala och aktiva och hela tiden befinna oss i blixtsnabba Twitterflöden, hetsiga debatter och myllrande konferensmingel blir den inåtvände bokläsaren ett problem. Det finns inget så asocialt och provocerande onåbart som en bokälskare uppslukad av Anna Kareninas öde eller av det fascinerande persongalleriet i Middlemarch av George Eliot. Även när han eller hon är på fest är blicken fäst i fjärran och rösten har en dröjande klang. Bokläsaren är urusel på att vara ”här och nu”. Bokläsaren är ”där och då”, inom bokpärmarna. Måste bokälskaren nödvändigtvis masa sig ut i verkligheten så är det i ett tillstånd som vore hen belagd med en osynlig hinna av längtan tillbaka in i berättelsen.
- Evighetsprojekt. De flesta mänskliga aktiviteter har en början, ett förlopp och ett slut. Även de riktigt stora projekten i livet som att bygga ett hus, plantera ett träd och uppfostra barn. Man håller på och tror att man ska gå åt på kuppen men förr eller senare kommer man ut på andra sidan och är klar. Man flyttar in i huset, sätter sig i skuggan under trädet eller ringer till sina vuxna barn och ber dem ta med sig specialkaffe från fiket på Söder nästa gång de kommer och hälsar på.
Med bokläsning är det som att irra omkring i ett slott där det hela tiden öppnas dörrar till nya författarskap och genrer. Det är omöjligt att hålla ordning och få överblick. Man kan hålla på ett helt liv och ändå inte komma igenom världslitteraturen och klassikerna, än mindre hålla jämna steg med nyutgivning och debutanter ens på sitt eget språk. De flesta människor bryts ner av såna omständigheter men bokläsare gillar det. Då fattar du hur knäpp man blir av att läsa böcker! - Jobbigt. Bokläsare påstår ofta att det är lätt och lustfyllt att läsa. Men som med allting annat tar det tid och möda att lära sig, att knäcka koden. Det finns inte ens någon ”fucking manual” att hänvisa till. Särskilt texter som är skrivna i en annan tid kan verka otympliga, pepprade av ord man inte riktigt förstår och begrepp som man inte är bekant med. Texten är full av mentala hyperlänkar till andra författares verk, till texter som läsarna i samtiden hade koll på och de nyanserna går en själv förbi om man inte har minsta lilla begrepp om exempelvis Bibelns berättelser eller huvudhandlingen i Shakespeares kändaste dramer. Man känner sig som en femåring på vuxenkalas där alla de äldre sitter och nickar menande och införstått till varandra och hummar obegripligheter. Man känner sig dum och utestängd. Det vill man ju inte utsätta sig för. För det vet ju alla, att man inte kan lära sig något nytt och vänja sig vid att ta in begrepp som man inte hört förut.